Artikeln!

Man kunde tydligen ladda hem artikeln som pdf. Egentligen skulle man betala för den, men när jag skulle göra det gick nåt fel och jag fick den gratis. *fniss* Det är som sagt en pdf, och bara text, men jag kommer som sagt försöka scanna in den "riktiga" artikeln när jag får tidningen av journalisten. Jag vet inte hur man bifogar pdf-filer så jag kopierar in texten... Read and enjoy.

Matplågan

Anorexin höll på att ta död på Martina

Anorexin var Martina Fryklöfs bästa vän. Den fanns alltid där. Den ställde upp när hon ville och den svek aldrig.
− Jag kan sakna det samtidigt som jag vet att om jag svälter mig på det där sättet kommer jag att dö till slut.

Efter en lång tids självdestruktivt beteende av att skära sig i armarna och att ta starka tabletter för att få sig själv att må dåligt blev anorexin ännu ett sätt för Martina Fryklöf att plåga sig själv. Anorexin blev ett aktivt val när hon för sju år sedan såg hur en kompis med bulimi höll på. Då var Martina 18 år.
− Det blev en naturlig del eftersom jag hela tiden har letat efter sätt att skada mig själv på. Jag tyckte att jag hade någon slags uppgift att se till att hela tiden må så dåligt som möjligt, säger Martina.
Via internet och de pro−ana−sidor hon hittade, öppnades en hel värld med "tips och tricks" för hur hon skulle kunna hålla sig undan maten och gå ner ännu mer i vikt. Pro−ana−sidor finns på internet och görs och skrivs av personer som har anorexi, men som förnekar att det är en sjukdom. I stället menar de att det är en livsstil som man väljer själv.

Från början handlade det om att skära ner på så mycket fett som möjligt, sedan att plocka bort del efter del i måltiderna tills det knappt blev något kvar. Under ett och ett halvt år led hon av anorexi innan hon fick hjälp på Stockholms Center för Ätstörningar, SCÄ, dit hon gick dagligen under fyra månader för att äta tillsammans med andra i samma situation. Där fick hon lära sig mer teori kring mat och hur hon på ett sunt sätt skulle förhålla sig till sin kropp och sitt ätande.
Men lyckan blev kortvarig. Strax efter att hon skrivits ut från behandlingen, dog en av hennes tre hundar som hon beskriver som sina barn. Hon blev deprimerad och föll snabbt tillbaka i samma mönster som hon tidigare varit i.
− Jag gjorde ingenting på dagarna förutom att gå långa promenader med hundarna, hets−äta för att sedan spy, sova och tänka på min vikt. Det är inte lätt att leva med eller omkring en som har ätstörningar eftersom man blir så innesluten i sig själv. Man väljer bort kompisar då man inte har tid för dem utan hela tiden är upptagen med tvångstankar, berättar hon.
När hon förra våren hade ett BMI på 14,9 (normalt BMI ligger mellan 20−25) och hon försökt lägga in sig själv på SCÄ, utan resultat, drog hon i nödbromsen.
− Jag var på väg att dö. Jag insåg att det inte skulle kunna fortsätta på det sättet och jag tänkte på min mamma, min sambo och mina hundar. När jag kom till SCÄ möttes jag av en läkare som sa: "Det finns ju många tjejer som är sjukare än du som klarar sig själva", berättar hon.

Martina blev lovad en plats på SCÄ i oktober, då var det april, vilket betydde att hon skulle få vänta närmare ett halvår på att bli inlagd. Då bestämde hon sig för att ta saken i egna händer.
Lika bestämd som Martina var när hon blev sjuk, lika bestämt och envist lyckades hon ta sig ur
ätstörningarna.
I dag undviker hon pro−ana sidorna för att inte lockas till fel tankar. Men hon kan förstå tjejerna som gör sidorna. Det handlar om att få bekräftelse och att få skriva av sig. Själv hade hon en blogg när hon var sjuk där hon skrev dagbok för att få bekräftelse från andra och andras åsikter. Nu har hon varit frisk från ätstörningarna i lite mer än ett år, men upplever fortfarande att det är många svåra tankar att brottas med.
Nu har Martina börjat på ett nytt jobb som säljare, vilket hon trivs bra med. Hon har bestämt sig för att inte prata om sina ätstörningar för mycket med arbetskamraterna.
− Någon gång måste jag också få gå vidare och inte hela tiden bli stämplad som "Martina som har haft ätstörningar" så fort jag träffar nya människor. Men bara för att jag är frisk från ätstörningarna innebär det inte att jag mår toppen. Ätstörningar handlar ju trots allt inte om att man vill bli snygg och sexig, utan rotar sig i en dålig och förvrängd självbild. Jag har fortfarande många saker som jag måste bearbeta i min självkänsla och i min självbild för att kunna må bra på djupet.

Ett utdrag ur Martinas blogg den 22 april 2006, perioden då hon mådde som sämst
"Jag fick inte bara diagnosen anorexia nervosa, utan anorexia nervosa med hetsätnings−störning. Vore det inte för det sista tillägget så skulle jag säkert inte vara lika bekymrad. Vore det för att jag bara o−åt så skulle det vara rätt lugnt. Men jag känner dödsångest bara av att tänka på mina hetsätningsattacker! Jag kan verkligen känna att JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE,
och samtidigt som de orden studsar runt uppe i huvet så gör jag i ordning det jag ska äta, och sedan kräks jag tills magen känns som att den ska gå sönder (uppenbarligen gör den det också, för det kommer blod mot slutet), tårarna rinner, det gör ont överallt i hela kroppen, ångesten gör mig i det närmaste lamslagen..."

Publiceringsdatum: 2007−10−23
Avdelning: Vardag, Reportage
Källa: Dagen