Livstecken

Ja, jag tänkte att jag väl måste visa någon form av tecken på att vi lever. Jag är inne på min sjätte dag av den mest jävulska förkylning jag varit med om i hela mitt liv. Jag har haft riktigt hög feber (som dock verkar ha sjunkit lite i dag), jätteont i halsen, en rinnande näsa och en hosta utan dess like. Jag låter lite som en gammal farbror när jag försöker prata, för jag har hostat sönder hela halsen. Jag har svårt att andas och har ont i hela kroppen. Skittråkigt.
Enzo är bättre i benet. Är ett par dagar kvar av medicinkuren, och sen får vi hoppas och se helt enkelt.
Gizmo är sjuuukt uttråkad. Vi har ju varit så duktiga på att träna och ha oss på sistone, men nu har han fått samma behandling som Enzo sen i lördags - dvs tiominuterspromenader. Och det tycker han inte är kul alls. Men jag orkar faktiskt inte mer än så. Dessutom känns det inte så smart att släppa lös honom när jag inte kan ropa på honom...
Nu är han anmäld till tävlingen den 23 mars! Vi har ju tappat en massa träning senaste veckan, men jag tänker att vi åker dit och kör vårt eget race. Risken att vi hoppar över platsliggningen är väldigt stor eftersom vi inte har tränat så mycket på den och det är så himla viktigt att den funkar, både för vår och de andra ekipagens skull. Men vi får se. Är ju en månad kvar, och mycket kan hända.
Nä, nu ska jag snyta mig - för sisådär femtionde gången i dag - och gå å lägga mig igen.