Om att ha otur när man tänker...

Ibland har man otur när man tänker. Jag har det ofta. Till exempel när jag tänker att jag ska testa en ny stig i en okänd skog, trots mitt KATASTROFALA lokalsinne. Oftast drabbar det ingen oskyldig när jag har otur när jag tänker. Möjligtvis får mina hundar en timme längre promenad än tänkt. Så, för att komma till saken ... :

Idag tog jag bilen till jobbet. På väg hem från så hade en kille otur när han tänkte. Han tänkte nämligen att han skulle köra om en annan bil på en liten väg som heter Västerled, dvs samma väg som jag tog hem (han kom i andra riktningen). Så plötsligt har jag en bil som kommer emot mig i - gissar jag - ca 90 km/h. Majoriteten av er som läser bloggen har förmodligen aldrig kört på västerled, men jag kan säga att det är en smal, krokig väg med många små korsningar och övergångsställen samt en och annan rondell. Dvs, man kör inte om, och det finns inget utrymme åt något håll för att väja. Det jag fick göra var att göra det bästa av situationen, vilket gjorde att jag närapå körde över en barnvagn samt skrapade upp en del av framvagnen mot en refug. Barnet och mamman överlevde, och jag också, men jäklar vilken otäck repa det blev på bilen. Och fy va otäckt det var. Jag är i ärlighetens namn inte den som kör så där jättelagligt vad gäller hastighetsbegränsningar, men jag kör inte i 90 i fel riktning på smala vägar i alla fall!! Nä, han hade verkligen otur när han tänkte den killen. Och det hade kunnat sluta så fruktansvärt mycket värre än det gjorde. Istället för att sitta här och uppdatera bloggen hade jag kanske behövt sitta och förklara varför jag kört ihjäl ett barn och hans/hennes mamma.

Tur i oturen alltså.