Karatefett!

I går var på Marilyn Manson. Förbandet Turbonegro är rätt coola tycker jag, men imponerade lagom mycket. Sångaren Hank Von Helvete (jo, han heter faktiskt så) försökte få igång publiken genom att säga coola saker, men det blev så jävla fånigt eftersom hans norska svenska lät som värmländska, och - no affense - värmländska är EJ coolt. Kvart i nio var de färdiga och publiken formaktligen kokade för nu skulle ju kung Manson gå på scenen! Trodde vi ja. Divan väntade 50 minuter med att äntra scenen och då hade jag - och många med mig gissar jag - ruttnat rätt hårt på de tokigt obekväma stolarna (vi hade sittplats). Men så klev han på scenen och jag måste verkligen säga att det var värt att vänta på!! Detta var första gången jag såg honom live, och jäklar va bra han är! Han körde en perfekt blandning av gamla kända låtar och låtar från senaste skivan och mellan låtarna skämtade han med publiken så att hovet skrattade högre än när Djurgården förlorar (författarens notering: Hovet är Djurgårdens hemmaarena i hockeyn - och som ni vet h a t a r jag Djurgården).
"When they lock me up in a cage at night and then feed me evil drugs and make me dance, I like it and I've heard it's called Stockholms-syndrome."
Riktigt skön kväll som avslutades med ett par glas rödvin och två Houseavsnitt innan vi gick och la oss vid kvart över två.

I dag har jag varit ute på en timmeslång promenad med grabbarna. Så himla skönt att komma ut lite i skogen. Är förundrad över att vi inte mötte fler hundar än vi gjorde - går folk inte ut när det inte strålande solsken?

Nu ska vi städa (det behövs verkligen) och sen ska jag och Roffe åka och lyssna på när mamma sjunger julkonserten.
Sköt om er alla kära vänner där ute!
KRAM /Martina