Kvällen innan hade jag och (min dåvarande pojkvän) Magnus varit på fest. Vi skulle iväg även den 28 för då var det vikingadagen i Ekerö centrum, och för en gångs skull hade jag därför stängt av min mobil - jag ville sova ut. Vi gick upp vid elva och gick in och skulle äta frukost. Jag hade precis börjat sippa på mitt te då Magnus mamma, Hanelle, kom och sa att mamma hade försökt få tag i mig. Mamma hade ringt och sagt att jag nog borde komma in till Karolinska (där pappa låg sista två veckorna) för att det nog inte var så långt kvar. Jag slog på mobilen, och där fanns, mycket riktigt, meddelande på telefonsvararen från mamma. Magnus pappa Tomas ringde en taxi och jag skulle rusa ner för trappan till hallen och sätta på mig skorna, och ramlade så illa att foten nästan gick av (kändes det som alltså). Taxin kom och körde oss i ilfart in till sjukhuset (taxichauffören ringde tom till polisen och fick godkänt att överträda hastighetsbestämmelserna efter att han fått reda på hur allvarligt läget var). Väl framme hittade vi upp till avdelningen och pappas rum. Jag hade varit där en vecka innan och då var han uppe och gick och var rätt normal. Nu var det en mycket gammal, sjukt smal man som låg med syrgastub och kämpade för sitt liv, gul i huden efter att levern tackat för sig. Jag fick en chock av vad jag såg och kastade mig ut från rummet igen, jag var ju totalt oförberedd. Jag och Magnus gick ut på en liten balkong i korridoren och jag tog en cigg. När vi kom in igen mötte mamma oss i korridoren. Hennes ord kommer för alltid att jaga mig i mina mardrömmar.
"Älsklingen, han dog precis..."
Jag är ledsen att säga det, men de som säger att "tiden läker alla sår", ni vet? Det stämmer inte. Det blir aldrig lättare för mig att hantera att min pappa är död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar